Det här med att lyssna på sig själv

Imorse vaknade jag och var på allt annat än strålande humör. Allt kändes bara jobbigt, tråkigt och värdelöst. Klockan ringde vid nio men det var först vid halv tolv jag faktiskt tog mig upp ur sängen. Det var länge sedan jag kände så, det var betydligt vanligare för några år sedan, och därför tog det ett tag innan jag insåg vad orsaken egentligen var; för mycket planer, för lite tid. 
 
Jag är en sådan person som inte orkar med hur mycket socialt umgänge som helst. Jag älskar att hitta på saker och umgås, men i lagom mängd. Blir det för mycket ersätts alla positiva tankar och känslor med mörka och deppiga. Det är jag ju troligtvis allt annat än ensam om att uppleva, och så länge jag har koll på och planerar så att jag får lagom mycket egentid emellan all social tid så är det inte ett problem. Det svåra är bara att vad som är lagom inte är hugget i sten. Ibland kan jag ha en helt fullspäckad vecka med bara massa kompisträffar, inplanerade middagar, fest och barnpassning - utöver föreläsningar - och bara tycka det är roligt. Ibland, som nu, räcker det att jag har en helg framför mig med totalt tre inplanerade saker för att stressen och paniken över att inte få vara hemma och ta hand om mig själv och mitt hem ska sätta in.
 
När jag var yngre lät jag inte paniken vinna. Jag blev mer stressad och ångestfylld av att avboka och därmed göra andra människor besvikna. Idag vet jag att tävlingsmänniskan inom mig inte kan vinna mot varken panik eller ångest, det är bara att acceptera att den kommer på besök och försöka minska den så gott det bara går. Idag gjorde jag det genom att ställa in kvällens planer. Visst, det känns jättetråkigt att behöva avboka något och missa en troligtvis väldigt trevlig kväll, men direkt efter att jag skickat iväg avbokningssmset känner jag hur de roliga och taggade känslorna inför lördagens (konsert och middag med mamma) och söndagens planer (brunch med Rebecka) kommer tillbaka. Det är något som gör det så otroligt värt att låta dagens ångest och panik vinna - jag vann ju tillbaka min helg! 
 
Och som Olle så fint uttryckte det när jag pratade med honom; introvertbatterierna behöver laddas emellanåt. Och så är det verkligen.

Kommentera inlägget här :