Barnpornografi

Jag kan inte sova. Jag känner mig så fruktansvärt illa till mods. På tåget hem idag lyssnade jag på P3 Dokumentär, om Huddingehärvan. Kortfattat är det en sjukt stor barnpornografi.. organisation (om man kan utrycka sig så?) som upptäcktes 1992 söder om Stockholm. 1992 var det inte olagligt att köpa eller inneha barnpornografi, men åkte du dit för spridning av det (för det var minsann aja baja!) så var det brottet ändå bara i samma klass som snatteri. No big deal, alltså. Så sinnessjukt, att det inte ALLTID har varit en självklarhet att det är bland det värsta man kan göra! Mot små barn!
 
Ganska precis när jag klev in genom porten sedan så berättade de om en video där en liten flicka, typ nio år, fick underlivet igensytt samtidigt som (eller efter kanske det var, vem fan bryr sig egentligen när det viktiga är att det faktiskt hände) hon blev piskad. Jag kräktes. Jag sprang in genom dörren, kastade mig ner på knä framför toastolen och spydde. Det är så jävla vidigt och jag mår illa nu igen bara jag tänker på det. Hur i hela helvetet kan man göra så? Hur kan en människa ens tänka tanken att genomföra något sådant? En människa som själv en gång i tiden varit ett barn. Varit nio år och lekt med ungefär samma typ av leksaker som de sedan ett visst antal år senare lockar till sig andra barn med. För sex. Jag kan inte förstå. Jag önskar dock att jag kunde, bara för att få någon sorts förklaring. För som det är nu så finns det ju ingen? Det är bara "sjukt" och "fel" och "galet". That's it. Det är det jag nu får nöja mig med, för det är ju så det är. Det går ta mig fan inte att förstå!
 
Jag skulle så fruktansvärt gärna vilja lägga all tid på att få slut på sån här skit, på att få hjälpa alla stackars barn. Men den tiden har jag inte. Och hur jävla sjukt är det inte att jag ens skriver så? Har inte tid? Är det något de här barnen förtjänar så är det just tid! Tid från alla människor som på något sätt kan bidra till att göra deras liv mindre jävliga. Jag skäms över mig själv.
 
Men vad känner, eller hur jag mår eller vad jag gör, det är helt ointressant. Hela jävla onödigt vetande i jämförelse med hur dessa barn känner, mår eller gör. Det är det enda jag kan tänka på just nu. De som var utsatta där runt 90-talet, de är ju stora nu. Hur blev deras liv? Lever de ens? Och alla som är barn nu och utsätts för samma saker. Överallt. I Sverige. I Norden. I Europa. I hela jävla världen. Det är vad jag tänker på, när vad de egentligen behöver är någon som gör precis allt för dem och deras rätt till ett bra liv.

Kaos från ingenstans

Sovplanen gick åt helvete. Istället blev det ett litet ångestanfall som slutade med att jag satt på golvet innne i garderoben och var ledsen, så otroligt irriterande. Irriterande, inte tråkigt eller ledsamt eller hemskt, bara irriterande.
 
Genom mina samtal har jag lärt mig att min ångest skapas av stress över olika saker, ofta stress över att inte räcka till, och jag tycker ändå att det är okej att ångesten vinner ibland. Visst, det är jobbigt och hemskt just då men inget jag dör av. Men att den vinner en dag (natt) när jag faktiskt varit och pratat om den, diskuterat den och till och med skrattat lite åt den, det är irriterande. Jag blir rent ut sagt förbannad, det är sjukt att jag ska behöva föra ett inre krig mot mig själv. Visst, på ett sätt är det väl så livet ser ut, alla har med- och motgångar som måste bemötas, men att inte kunna lita ens på sig själv - inte ens på att man kommer kunna kontrollera sin egen hjärna i sitt eget huvud - det är ta mig fan inte klokt. 
 
Tänk dig att ni står och tittar på en person som bryter ihop totalt och bara gråter, bara faller sönder. Tänk sedan att den personen är du, och du kan inte göra någonting över huvud taget för att göra något åt det som sker. Så blir det. Jag är absolut inte den enda, det är vanligare än man tror, men man känner sig så jävla konstig, sjuk och knäpp. Och ensam. 

Meant to be

Lite läskigt, sjukt men mest kul; när jag fotade för Järnkaminerna för ca. två år sedan stod jag framför Simon och tog en hel del bilder från hans stunder i klacken, helt ovetandes om att vi lite mindre än ett år senare skulle träffas på en nattklubb för att sedan få honom som min alldels egen Simon. Världen är bra liten ibland! Tror inte på ödet, men häftigt är det och det pirrar lite extra i magen när jag tänker på att jag har haft bilder i datorn på min framtida pojkvän, nästan ett år innan vi träffades. Galet!
Halva grabben ser man i mörk tröja med Djurgårdsloggan på, till vänster om Nisse-halsduken.